muslin

Jag är bra på att hålla tyst och behärska mig för det mesta. Det finns dock vissa saker som jag bara inte kan hålla inne. Felsägningar som *älskar* istället för *saknar* för tidigt i ett förhållande och "vi har varit ihop i typ en vecka nu" istället för "vi har hängt loss i typ en vecka nu" har förekommit. Det gäller förstås känslor. Jag kan inte, har aldrig kunnat -och åh jag har försökt- dölja dom. Det hände igår igen.

Längtar hem är stark idag. Efter A och mor och far. Kanske Kiddo. Jag längtar fruktansvärt mycket efter lägenheten i Karlskrona. Den stora, tysta, mörka. Det är ett speciellt rum jag vill vara i nu. Vardagsrummet med sin bruna Fanny och Alexander träpanel från förra seklets början. Den mörkgröna glaserade kakelugnen med en eld i och knastret från den lite fuktiga björkveden. Doften (det är en doft, inte en lukt!) från röken som drar in i huset för att spjället inte är tillräckligt fråndraget. Den varma persiska mattan på golvet är mjuk att ligga på, den luktar lite unket surt. När jag var inne i min romantiska 1800-tals period nångång i 10-11 årsåldern brukade jag och en av mina vänner sätta upp stora dramor i det rummet. Vi släckte allt elektriskt ljus och tände kandelabrar och klädde oss i långa blommiga bomullsklänningar (90-talet var ändå ganska handy där). Vi lyfte varsamt ner farfars gamla böcker i halvfransk bindning, gick runt i rummet och vägde dom i våra händer. Det kändes genuint och viktigt. Sedan diktade vi upp de mest fascinerande och invecklade otrohetshistorier, berättelser om föräldrarlösa tvillingar och andra hjärtbristande sagor om övergivna havande hjältinnor. Ja. Tiljorna knarrade. Vinden ven i tv-antennen utanför fönstret. Det rummet vill jag vara i ikväll.

Den bästa julsången är Arne Domnérus "Karl-Bertil Jonsson-theme".